Sida 108
Min nye principal.
hvad som är å färde. Bokhandlaren, lika ädelsinnad som tapper, kastar på sig kläderna.»
»Gick han inte och lade sig?» frågade jag.
»Ditt nöt, har du någonsin sett hjelten i en roman gå och lägga sig? Nu vidare: den unge bokhandlaren fattar sin skarpladdade bössa.»
»Densamma som han ville skjuta mig i benen med för det jag väckte honom?» inföll jag ånyo.
»Afbryter du mig eii gång till, så blir du olycklig!» hotade min principal; »bokhandlaren skyndar till grefvens boning och ser sex bofvar, beväpnade till tänderna, hoppa in genom fönstret till grefvens sängkammare. Bokhandlaren ...»
»Hoppar efter,» hjelpte jag.
»Tig! Bokhandlaren lägger an, säker att ingen skall undkomma honom. Nu utrusa fyra bofvar, släpande med sig den gamle grefven ...»
»I nattmössa och barfota,» tilläde jag.
»Två släpa ut grefvens adertonåriga dotter, den bildsköna Alexina...»
»Också barbent och i nattmössa,» fortfor jag.
»Vill du tiga!» ropade Alberg, hvarefter han med ökad författareifver återtog: »Nu skjuter den unge bokhandlaren ihjäl två och slår ihjäl två med kolfven...»
»Och två med pipan,» inföll jag.
»Två fly,» förklarade bokhandlaren, troligtvis rädd om pipan.
»Nå, än den unge bodbetjenten då?» frågade jag med skäl nyfiken, »livad gör han under allt detta?»
»Han ligger på sina knän och ber till himlen,» upplyste Alberg med en viss högtidlighet.
»Det var en gudfruktig lådhuggare,» menade jag; »nå, hvem ber han för då?»
»För bokhandlaren naturligtvis,» svarade bokhandlaren.
»Det ska f-n göra!» bedyrade jag, harmsen öfver den ömkliga roll han gifvit den unge bodbetjenten.
»Jag tror du svär, fast du inte är torr bakom öronen!» ropade bokhandlaren och gaf mig två örfilar, kraftfullare än jag kunnat vänta af en bokhandlare.
»Musik och boskapslåt förstås af alla jordens folk», säger Jean Paul, och man kunde äfven dit räkna örfilar, som äro af kosmopolitisk natur och göra samma effekt i boklådan som i hökarboden. Den gången bar jag dem likväl
Källa: Project Runeberg ·