Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

om mina anlag motsvarade min håg. Jag tror icke heller att de flesta, som gifvit sig till teatern, gjort eller göra det. Liksom militäruniformen sticker i ögonen på fruntimmer och barn, torde äfven den yttre teaterglansen hafva sina dragkrokar. Ingenting synes så nära till hands som den dramatiska konsten, och ingenting är likväl så aflägset som den. Om någonsin myten om Juno och molnet har sin tillämplighet, så är det visserligen der, med den skilnaden likväl, att den dramatiska sujetten kanske minst af alla konstnärer låter öfvertyga sig derom, att han oftare än andra omfamnat molnet i stället för gudinnan.

Knappast hade jag fått min kappsäck i säkerhet, förrän jag ilade till teaterhuset, hvilket redan då var temligen förfallet. Spektaklet var ännu ej börjadt, och jag skyndade upp på sjelfva scenen för att presentera mig för teaterdirektören och lemna honom rekommendationsbrefvet från Emilie Högqvist. Allt var huller om buller bakom ridån: aktörer och aktriser i hvarjehanda kostymer sprungo om hvarandra. Det skulle den aftonen för första gången gifvas en operett, kallad »Nunnorna eller besöket i klostret».

Jag frågade efter hofsekter Berggren, och snart visade sig en medelålders herre med vackert, uttrycksfullt ansigte och stolt hållning. Berggren ansågs på sin tid för en rätt god skådespelare och gjorde mycken effekt i småstäderna. Förmodligen för att öka effekten hade han köpt sig en hof-sekterstitel för trehundra riksdaler banko, hvilket var det gängse priset. Således hade hoftitlarne den tiden åtminstone något reelt värde. Berggren betraktade mig med en särdeles förnäm min, under det han bröt rekommendationsbrefvet.

»Har herrn spelat förr?» frågade han, sedan han genomögnat skrifvelsen.

»Nej,» svarade jag.

»Således en ny gris i säcken!» yttrade teaterdirektören, »och det finns väl ingen som måste köpa så många grisar i säcken som direktören för en teater . . . Herrn har emellertid ampla vitsord af Emilie Högqvist. Stor skada att den flickan lemnade min teater! Med en god skola hade hon kunnat blifva något för konsten. Nå, hvad är herrns pretentioner?. . . Sex riksdaler i veckan och skjutspengar efter half häst ger jag vanligtvis åt nybegynnare. För öfrigt bestås allting fritt vid min teater, utom kläder, föda och husrum. Herrn kan gå ner på parterren under spek-