Sida 128
»Nunnorna eller besöket i klostret»
ögonblickligen derefter samt likaledes från höjden en grof karlfigur i sjömanskläder. Det var Jupiter, hvilken, efter att ha förlorat balansen i sin himmel, nedstörtade på jorden, gifvande dervid från sig ett skall som kunnat öfverrösta underjordens trehöfdade Cerberus. Att karlen icke slog ihjäl sig eller bröt af sig armar och ben, bevisar att han var inne i sin gudomliga roll.
Man kan tänka sig, hvilken uppståndelse det blef i salongen. Några åskådare trodde, att allt detta hörde till pjesen, och började applådera; men andra, misstänkande någon fara för elden, började oroligt resa sig från sina platser, och bland dessa den väldiga enkefru räntmästarinnan i logeradens fond. Jag såg henne kasta först ena benet öfver barriéren och sedan det andra, och, o himmel, hvilka ben! Derefter, och hållande sig med händerna fast vid barriéren, sökte hon att från logeraden hala sig ned på parterren, vändande dervid ryggen både åt teater och åskådare. Men olyckan, som alltid är framme, ville, att den massiva fruns kjortel, hvars garnering fastnat vid barriéren, dervid drogs upp öfver hennes hufvud, så att den stackars alltför korpulenta frun på det ögonskenligaste sätt blottställdes för äfven den mest närsynte af åskådarne.
Under gapskratt riktade herrarne sina kikare mot fonden, medan damerna förde näsdukarne till sina ögon. Den arma frun, som icke kände något fotfäste och följaktligen icke vågade släppa sitt tag, började nu skrika jämmerligen.
»Hjelp!» skrek hon, »jag qväfs, jag bryter af mig benen, jag slår ihjäl mig* hjelp!»
Då likväl ingen kom sig för att hjelpa henne, så skyndade jag, som tyckte det var synd om det oskyldiga föremålet för det råa gycklet, fram till fonden af parterren för att göra hvad jag kunde. Men då inträffade återigen något på sjelfva scenen, som jag icke heller glömmer så länge jag lefver.
Sjömannen, hvilken snart repat sig efter sitt fall, hade redan linkat ut från scenen. Men de effekter, som före honom nedfallit, eller materialen för blixten, det ena en påse full med nickt och det andra en stake med ett brinnande ljus, hade fallit hvarandra så nära, att ljuset antändt påsen, hvilket hade till närmaste följd, att teaterdirektören, hvars uppmärksamhet ingenting undgick, genast skyndade
Källa: Project Runeberg ·