Sida 130
»Nunnorna eller besöket i klostret»
fram på scenen med en ofantlig handspruta, hvarmed han började spruta på påsen.
Teaterpubliken, redan till ytterlighet animerad af extra-spektaklet i salongen, mottog teaterdirektören med en stark uthållande applådsalva. Teaterdirektören, naturligtvis djupt rörd af detta bevis på publikens deltagande, vände sig ögonblickligen med djupa bugningar mot publiken, men råkade dervid, utan att sjelf märka det, äfven vända sprutan åt samma håll, så att en stark vattenstråle sköt ut öfver parterren rakt mot fonden och träffade det kolossala lef-vande ornament som sprattlade på logeraden.
»Usch, hvad var det!» utbrast räntmästarinnan, i det hon släppte sitt tag och föll.
Lyckligtvis var jag då så nära, att jag kunde mottaga henne i fallet. Jag har pustat för mindre än så; ett helt landtränteri kunde knappast vara tyngre. Först nu inseende den olyckliga roll hon sjelf spelat denna afton, dånade den arma frun eller låtsade dåna. Ett fruntimmer på tio a elfva pund borde aldrig dåna. Jag arbetade så att svetten stod mig i pannan, för att kunna få henne på benen och bringa hennes derangerade toalett i någorlunda presentabelt skick. Dessa groteska uppträden såväl i salongen som på scenen aflupo vida hastigare än jag nu hunnit nedskrifva dem.
Men då fnissningarna och skrattet från alla sidor icke tycktes vilja upphöra, gaf jag min dam det rådet att så fort som möjligt lemna denna alltför tacksamma publik och tillbjöd mig att bli hennes kavaljer på hemvägen. Med tacksamhet mottog hon både rådet och tillbudet, hvarefter vi tillsammans aflägsnade oss ur salongen. Detta var emellertid allt hvad jag den gången fick se af »Nunnorna eller besöket i klostret».
*
Källa: Project Runeberg ·