Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

igenom att sufflera sin och Sveriges skyddsengel. Skyddsengeln, som spelades af en ung, något fetlagd fru, var kostymerad i skära trikåer och kort hvit kjortel. Med en diamantspira i handen närmade hon sig rampen och deklamerade i högsta patos:

»Slå, Gustaf, bort din sorg, vis farorna förakt, Tag an den muntra dygd som stora själar egnar, Och känn i mig den gudamakt, Som detta rikets välfärd hägnar! Strid, hjelte, strid . . .»

Men dervid stannade skyddsengeln tvärt, synbarligen i högsta ångest och utan att kunna få fram ett enda ord. Förgäfves sufflerade Gustaf i sin lucka:

»Strid, hjelte, strid, och vet att för ditt svärd . . .»

Skyddsengeln förblef stum, hvilket icke kunde sägas om publiken, som började visa symptom till en ytterst malplacerad. munterhet. Saken var den, att skyddsengelns trikå, säkerligen beräknad för spensligare englaformer, hade brustit midt itu öfver ena knäet. Den arma skyddsengeln. tycktes söka efter något för att dermed skyla sitt knä, och slutligen såg man henne med en åtbörd af förtviflan sticka sin högra hand in i sufflörluckan och draga fram derur en stor svart peruk, densamma som Gustaf Vasa burit i de föregående scenerna. Denna höll skyddsengeln öfver sitt knä, under det hon med den jämmerligaste ton i verlden fortsatte:

»Strid, hjelte, strid, och vet att för ditt svärd Skall envåld fly och Sverges bojor falla; Hör segerns Gud dig till sitt tempel kalla. Strid, hjelte, strid och blif en spira värd!»

Hon hade ännu mer att säga, men publikens munterhet öfversteg nu alla gränser, och Sveriges skyddsengel fann sig föranlåten att taga till flykten, förande nred sig Gustaf Vasas peruk.

*