Sida 13
Den rödrutiga sjalen
När min mor efter hemkomsten tog af sig den tunna saloppen, saknade jag den stora rödrutiga sjalen, som hon haft på sig när vi gingo ut.
»Mamma har tappat den granna rödrutiga sjalen!» ropade jag.
»Nej, min gosse,» svarade hon, »jag glömde den hos en bekant och får den snart tillbaka. Var nu rädd om böckerna bara och låt se att du blir flitig och snäll.»
Under det hon yttrade dessa ord, hörde jag hennes tänder skallra som af köld och såg hennes ansigte skifta i blått. Följande dagen insjuknade hon i en svår bröståkomma, som för alltid bröt hennes helsa. Dag och natt hörde jag henne hosta och såg henne spotta blod. Ängslig stod jag vid hennes säng, utan att då ännu ana, att det var för mina böcker som hon den der kalla och blåsiga vinterdagen pantsatt det enda varma plagg hon egde och derigenom ådragit sig sin svåra sjukdom.
»Du skall läsa öfver dina lexor, kära Viktor min,» yttrade hon med matt röst, men med en blick af ömhet, »för när jag ser dig vid dina böcker, då blir mitt bröst så lätt och jag hostar mindre ...»
Jag satt vid hennes säng, läsande latinska grammatikan och Cornelius Nepos. Litet förstod jag, och intet förstod min mor; men hon lyssnade till de latinska fraserna med samma uppmärksamhet som om hon i kyrkan lyssnat till en predikan.
»Mamma gråter,» anmärkte jag vid ett tillfälle, då jag såg tårar i hennes ögon.
»Det är ingenting,» svarade hon; »jag bara tänkte på hvad du, stackars barn, får arbeta för att kunna lära dig alla de der svåra sakerna. Men lycklig den som kan arbeta och får lära sig något! . . . Jag fick lära intet, jag,» tilläde hon knappast hörbart.
Hulda, englagoda väsen! Arma, evigt oförgätliga mor! Du har lärt dig, hvad mången med all sin visdom och alla sina kunskaper aldrig kunnat lära sig, nemligen att lida och försaka samt bära allt med stilla undergifvenhet.
Min mor tillfrisknade småningom efter denna sjukdom ; men hvad helsa och krafter beträffade, blef hon aldrig hvad hon förut varit; och aldrig återsåg jag mera den granna rödrutiga sjalen.
Källa: Project Runeberg ·