Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

till efter omständigheterna. Men bland de scener, hvilka alltid bibehöllos oförändrade såsom de mest effektfulla, voro de, hvaruti vålnaden af Hamlets fader uppträder. Nu var det hus, hvaruti vi skulle spela, ett vanligt uthus med jordgolf, och då det icke var tillfälle att anskaffa ett upp-höjdt teatergolf med fallucka, huru skulle man då bära sig åt i den scenen, der vålnaden sjunker genom jorden och försvinner? Jo, vår direktör, hvilken aldrig var rådlös, lät på det ställe der vålnaden borde sjunka helt enkelt gräfva en grop och betäcka den med ett trälock, som vålnaden först, men så obemärkt som möjligt för åskådaren, skulle sparka undan, innan han hoppade ner i afgrunden.

Med dystra blickar betraktade jag vid första repetitionen denna grop, ty det var jag som skulle utföra vålnadens roll.

»Herr hofsekter,» sade jag, »jag håller godt mina tre alnar, men afgrunden bara två.»

»Herrn får huka ned sig,» tillrådde Berggren; »det duger inte att vara beqväm vid en landsortsteater.»

Hvad var att göra? Jag repeterade så godt jag kunde och lyckades slutligen vinna min direktörs bifall. Aftonen för sjelfva representationen var inne, och den improviserade teatersalongen ganska tätt besatt. Hamlet är för allmänt bekant att här behöfva skildras. Jag inskränker mig derför till slutet af scenen mellan vålnaden och Hamlet, som utfördes af Berggren sjelf.

»Lysmasken förkunnar redan morgonen,» deklamerade jag med den ihåliga röst som anstår en vålnad ur afgrunden, under det jag närmade mig locket på gropen; »dess matta sken förbleknar mer och mer. Farväl, min son, farväl och glöm ej mig!»

Dervid sparkade jag undan locket och hoppade ner i gropen. Men »usch!» skrek jag till och for blixtsnabbt upp igen, höjande mig på begge händerna ett godt stycke öfver gropen, till publikens stora förvåning. Sjelfva Hamlet förlorade vid detta tvära återseende af sin far för ett ögonblick kontenansen. Han stirrade på mig som på en förryckt, ehuru det egentligen var han som, enligt rollen, borde vara det. Men det andra ögonblicket var Hamlet nära mig och hviskade:

»Kryp ner, för all del, kryp ner!»