Sida 176
Afgrunden i Askersund
Saken var den, att det hade regnat på eftermiddagen och dervid också läckt in i afgrunden. Emellertid belönades våra improviserade föredrag med det gällaste skratt i salongen. Det är mitt öde, suckade jag, att i mina mest tragiska momenter, vare sig som lefvande eller död, alltid hålla målron vid makt och bereda min publik oväntade nöjen.
Berggren var dock snart inne i sin roll och fortsatte med vanlig fattning monologen. Men under det att Hamlet i de mest hjertslitande ordalag beklagade sin far, hvilken var dömd att efter döden svettas bland afgrundens svafvel-lågor, kröp faderns vålnad visligen ur gropen och linkade tvärs öfver teatern, drypande af lervatten. »Svettas han inte värre än jag, så går det väl an,» mumlade jag, hackande tänderna som jag haft frossan. Publiken klappade händerna af alla krafter. »Gå på med det, era klappträn, det hör till tvätten!» fortfor jag och stultade ut.
Berggren rasade som en furie när han kom ut bakom scenen.
»Herre,» ropade han till mig, »ni är då skapad att förstöra min teater 1»
»Herre I» ropade jag, lika ursinnig, »herre, skafta mig då ett bättre helvete att hoppa i!»
Ännu en gång, som jag tror, måste vålnaden fram på scenen. Men den som aktade sig för afgrunden i Askersund, det var jag.
*
Källa: Project Runeberg ·