Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

Snart stannade jag framför en hög minnessten af marmor med vidhängande immortellkransar, enkom under den förflutna sommaren införskrifna från Paris och medelst jern-kedja och lås fästa vid vården.

»Jean, knäfall vid vår moders graf!» yttrade Emilie, i det hon midt i snödrifvan kastade sig ned, lutande sitt hufvud mot marmorn. Broder Jean stod svigtande, men röjde ingen lust att följa sin systers exempel. Jag gaf honom en lindrig knuff, och nu låg äfven han på sina knän.

Erbarmligen pinade nordanvinden de ännu så späda trädens grenar, och med vinden blandade sig djupa suckar och snyftningar från bedjerskan vid grafven, medan broder Jean bredvid kraflade med begge händerna i snön, mumlande och knotande. Efter en stund reste sig Emilie upp. Månen, hvars sken föll på hennes ögon, visade mig ett par kransar af tårar, halfstelnade i kölden.

»Stig upp, Jean! Nu fara vi hem,» yttrade hon.

Jean sökte resa sig, men förgäfves. Han försökte ånyo, men lika fruktlöst. Jag fattade då tag i honom för att hjelpa honom på benen; men tung, såsom fallet är med alla druckna, slant han ur mina händer och föll, i det han snubblade fram orden: »Prosit, min bror!»

Jag tog nu i honom för andra gången. Men midt under mina ansträngningar trängde ett gällt skratt till mina öron, och min blick sökte systern. Liksom regndropparne af en hvirfvelvind, voro nu tårarne bortsopade från hennes ögon, och hela hennes gestalt skakades af en skrattparoxysm, som snart smittade mig. Slutligen fick jag broder Jean på benen och fattade honom under ena armen, medan systern tog honom vid den andra, och på detta sätt släpade vi honom med oss till racken. Under hela hemvägen skrattade Emilie. Det komiska uppträdet med brodern stod ännu lifligt för hennes ögon: skådespelerskan hade öfverflyglat dottern. Först i trappan till sin våning sansade hon sig.

»Gud, hvad har jag gjort!» suckade hon; »himlen skall en gång straffa mig för min lättsinnighet!»

Så segrade ändå slutligen dottern. Inkommen i salen, stannade hon med hopknäppta händer och nya perlor på sin kind, en ny Magdalena, skönare än den konstnären förevigat till jordens tröst och himlens ära.