Sida 189
Jenny Lind
Jag minnes en skådespelare med namnet Lindman, hvilken en afton i kunglig skrud gick med stolta steg af och an bakom scenen, väntande på repliken för sitt inträde. Hastigt hejdades han af förste direktören, som grep honom vid armen och yttrade med hård röst:
»Ni spelar kung som en åsna, herre!»
»Men hur kan jag väl annat med sådana åsnor vid styret,» svarade Lindman; »men jag ber er, min herre, icke glömma, att jag är kung och ni teaterdirektör,» och dermed vände han föraktligt förste direktören ryggen.
»Efter spektaklets slut supera vi på Stallmästargården,» hörde jag en fin herre, en diplomat, yttra till Glucks stolta Armida, under det hon framför en spegel ordnade sitt diadem, glittrande af guld och ädla stenar.
»Nej, till Mon Bijou i stället; der finnas varma vofflor, och jag är alldeles tokig i vofflor,» svarade den allt förtrollande prinsessan, och ögonblicket derpå sjöng hon sina herrliga recitativ.
En afton gaf man »Polska grufvan». Jag såg en tolfårig flicka, klädd i polsk kostym, hoppa ned från en klädloge. Långt ifrån vacker och mycket mager och blek, hade hon likväl ett par ögon, hvilka spelade öfver allt med underbar glans, under det hon smågnolade för sig sjelf, men det der smågnolandet susade fram som ljudet från en eolsharpa. Jag helsade på henne, hon nickade bekant och gladt mot mig, ty jag hade sett och talat med henne några gånger på teatern.
»I afton har jag min första roll,» sade hon muntert.
»Lycka till! Får jag icke bjuda Jenny på en karamell!» frågade jag och räckte henne några sådana.
»En karamell? Nej, tack! Men ack, om det vore en smörgås i stället!»
»Således hungrig?»
»Rysligt!»
Jag skyndade ned på Operakällaren, tänkande för mig sjelf: hon måtte inte ha det för fett i pensionen, stackars barn! Två saker lär man sig grundligast i en pension: att svälta och att ljuga.
Snart var jag bakom kulisserna igen och räckte den unga flickan en dugtig smörgås, hvilken hon slukade med glupskhet.
Källa: Project Runeberg ·