Sida 213
Ett spektakel utom ridån
uti och med mycken ömhet tryckte. Hon trodde att det var hennes älskares.
»Hvad du dröjde, min lilla snälla Fritz?» fortfor hon.
»Det är inte lilla Fritz,» upplyste jag.
»Himmel, hvem är det då?» utbrast hon.
»Lilla Viktor,» svarade jag; »Viktor Ekström.»
»Ni? Ni!» utbrast hon harmset; »ni har då vågat...»
»Hvad skulle jag göra?» afbröt jag; »elden kom ju lös.»
»Och mitt sällskap, den stackars majorskan!» utropade hon.
»Räddades förmodligen af någon annan,» tröstade jag.
»Hur förfärligt!» suckade generalskan. »Hela teatern brann då ned?»
»Jag förmodar det. . . Obegripligt att jag inte hör klämtslag.»
Vi sutto en stund tysta och lyssnande, men ingenting ovanligt hördes.
»Men om det inte var något!» utbrast slutligen med mycken häftighet min dam; »om det endast var blindt alarm.»
»Det vore lyckligt det,» sade jag.
»Men då har ni ja blottställt mig på det förskräckligaste!» väsnades generalskan.
»Men, min nådigaste, var det väl mitt fel att. . .»
»Hvems, om icke ert?»
»Var det någons, så var det den välsignade tuppens.»
»Hvilken tupp?»
»Han som debuterade i afton.»
»Tränga in så der i mitt ekipage!» mumlade den onådiga.
»Jag hade inte mitt eget till hands den här gången,» hviskade jag.
» Oförskämde!»
Nu höll racken, och dess dörr öppnades af kusken. Jag hoppade ut och ville hjelpa min dam ur. Men hon stötte undan mig, hastade uppför en porttrappa och försvann.
»Det finns ingen poesi i verkligheten,» sade jag till mig sjelf; »på scenen eller i romanen hade jag varit en hjelte.»
Så tyckte jag då åtminstone. Men möjligt är, att för en verklig räddning fordras en verklig fara, liksom det för en verklig eldsvåda fordras eld och brand.
*
Källa: Project Runeberg ·