Sida 224
Död och uppståndelse
Vid Drottninggatan, mellan Stora och Lilla Vattugatorna, fanns på den tiden en lärftsbod, som hade en viss märkvärdighet för dagen. Under de två eller tre senare åren hade det varit en riktig stormlöpning på denna bod, icke derför att boden var till sitt yttre elegantare än någon annan lärftsbod i hufvudstaden; tvärtom, den var ett mycket otref-ligt källarrum med sitt gamla hvälfda fuktiga tak. Icke heller voro varorna bättre än andras; lagret var hvarken stort eller omvexlande. Men hela verlden skulle dit och handla. Det kunde nog hafva sina randiga skäl, utan att man behöfde söka dem i bomullstyg och kattuner. Det var uteslutande lärftskramhandlarens egen person det gälde, ty 1:0 var han en ung vacker karl med uttrycksfulla, markerade anletsdrag och blixtrande svärmiska ögon; 2:0 skref han de nättaste tillfällighetsverser (man fick alltid en versstump på köpet); 3:0 fick man pruta med honom så mycket man ville, ty hur skulle väl en poet kunna vara omed-görlig! och 4:0 mätte han alltid med öfvermål, något som icke heller hörer till kommersen. Gud vet hvad han tänkte på, när han förde alnen till lärftstyckena! Men naturligt är, att den köpman, som sträfvar mot höjden, ovilkorligen mäter och säljer uppåt väggarne, och så gjorde poeten i hvalfboden. Sätt Apollo i en lärftsbod, och jag undrar just, hur det skulle se ut vid inventeringen.
Emellertid, under hela den tid den poetiske minuthandlaren sålde till rampris, fingo hans kamrater suga på ramarne, och det smakar ej som karameller, det vet något hvar. De blefvo också, och kanske icke utan skäl, förargade på en yrkesbröder, som af disken ville göra en parnass och derjemte bli sina kunders välgörare. De samman-rotade sig och svuro hans undergång, och en morgon, då lärftskrämare-poeten skulle gå in i sin bod, fann han sin boddörr stängd med bommar och lås af ett opoetiskt slägte som kallas kreditorer. Den utestängde drog en suck, men styrde genast kosan upp till kungl. teaterdirektionen och begärde få debutera, fast i en annan tragedi än sin egen.
Och han fick debutera i en roll i tragedien Virginia, och, som sagdt är, nästan hela lärftskramhandlare-societeten var på stående parterr för att »betala för gammal ost», som det heter, och man betalade till sista fyrken. Debutanten hade knappast öppnat munnen, förrän hela parterren började storflina och hvissla, hvarje bodnyckel var en hvisselpipa.
Källa: Project Runeberg ·