Sida 226
Död och uppståndelse
Men ingen af de många kunder, hvilkas välgörare han varit, höjde sin röst deremot. Så är det här i lifvet. Medan hämnden vakar, sofver tacksamheten.
Den arme debutanten kom fullständigt af sig, och hvem undrar derpå! Hade han i lärftsboden varit som en skald och konstnär, så var han nu på konstens tilja som en lärfts-krämare, och hur det skulle ta sig ut i antikens kostym, det kan man väl förstå. Sällan var ett fiasco fullständigare. Derför, just derför var det som alla lärftskramhandlare på operakällaren den der aftonen voro så hjertinnerligt glada och triumferande. Men midt under jublet inträdde på källaren den olycklige debutanten, hvilken äfven jag personligen kände. Han tog långa steg, men blicken var ovanligt lugn, och ett småleende glänste kring hans bleka läppar.
»Låt oss dricka den galningens graföll» hördes från ett af borden.
Debutanten närmade sig detta bord.
»Får liket vara med på grafölet?» frågade han med djup, ihålig röst.
Liket fick vara med. Man bjöd på en stol och ett glas. Efter döden ingen ovilja mer.
»Nå, hvad tänker du nu ta dig till, käraste bror Georg?» frågade en af begrafningsgästerna med ett visst deltagande.
»Bli skådespelare naturligtvis,» svarade den olycklige debutanten.
»Hå-hå, början var god!» ropade flere röster under gäckande munterhet.
»Slutet blir bättre,» svarade Georg och tömde sitt glas i botten. »Jag tänker stå upp igen, liksom andra döda.»
Och slutet känner man. Georg Dahlqvist firade en lysande uppståndelse.
*
Källa: Project Runeberg ·