Sida 228
Marmorbruden
»Ni kommer lagom, bästa Ekström,» yttrade hon; »jag är stadd på äfventyr, som ni ser.. . Vill ni följa med?»
Det var en fråga det.
»Jag måste ut för att se en brud,» fortfor hon; »ett offerlam, liksom så många andra,» tilläde hon med en blandning af medlidande och hån.
Jag hjelpte henne på med en pels, tillhörande kostymen, och snart voro vi på gatan. Hon tog min arm, vi styrde kosan öfver Norrbro och stannade först på Stora Trädgårdsgatan midt i en folkmassa, som trängdes utanför porten till ett hus med rikt eklärerade fönsterrader, ett af de der gamla aristokratiska husen, hvilka den tiden ensamma be-herskade denna gata. Vi kastade oss in i en strömfåra, följde med den in genom porten, vidare uppför en trappa, belagd med mattor, och slutligen in i ett verkligt ljushaf till sal, vimlande af toaletter och uniformer. Tvänne unga officerare vid Svea garde, hvardera med sin femarmade stora ljusstake af silfver, fungerade som marskalkar.
»Gud, hvad hon är blek!» hviskade Emilie i mitt öra; »skön, men af carrara.»
»Ett lik, svept i siden!» yttrade nära oss en annan åskådarinna.
Min blick föll på bruden. Hvitt siden, hvita perlor, hvita kinder. Allt tycktes danadt af samma materie, ansigte, hals och draperier. Det var en marmorbild, men ny och glänsande, liksom hade den nyss gått ur konstnärns hand.
»Ser ni den högväxte officern som nu talar med bruden?» frågade Emilie, och jag tyckte, att hon dervid något krampaktigt tryckte min arm.
»Han, i flottans uniform, med de hiskliga polisongerna, de många ordnarne och den kala hjessan?» frågade jag.
»Ja . . . det är brudgummen.»
I detsamma trängde hopen på, och vi nödgades följa med den ström, hvilken forsade ut genom en annan utgång, och snart befunno vi oss i en annan trappa, som likväl ledde ut till samma gata.
»Hvilket uttryck af lidande och sorg!» yttrade min följeslagerska, liksom talande med sig sjelf; »och ändå brud och bara sjutton år! Men ju oerfarnare, desto starkare instinkten, gudagnistan . . . Man kan veta intet och ändå ana allt!»
»Hvem är bruden?» frågade jag.
»En fröken Amelie von F**.»
Källa: Project Runeberg ·