Sida 234
Marmorbruden
ett rop derifrån tillkännagaf, att man sett oss, och just när jag skulle lyfta in den unga qvinnan i min släde, rycktes hon från mig af en kraftfull arm. Det var grefve G**, hvilken tog henne på sina armar och skyndade med henne till sitt åkdon. Det förtviflans rop den arma dervid utstötte ljuder ännu i mina öron. Jag tog ett språng för att skynda till hennes räddning, men kände mig fattad bakifrån af ett par armar, hvilka knöto sig öfver mitt bröst, och jag hörde bror Jeans röst i mitt öra:
»Ar du galenI» ropade han; »vill du lägga dig mellan barken och trädet? Eller tänker du som salig själen, tullkamrer Brorström, hvilken, när man frågade honom om han inte snart ärnade ta sig en hustru, svarade:
»Jo, visst tänker jag ta mig en hustru, men jag vet ännu inte hvems 1»
Racken med det olyckliga nygifta paret ilade redan förbi oss och var snart ur sigte. Hälften förargad och hälften flat, steg jag in i släden, och vi fortsatte vår väg. Bror Jean grälade under hela färden.
»De komma före oss till gästgifvaregården,» sade han, »och äta upp allt som finns. Gift folk som träter har alltid god aptit. I dag går det åt sex biffstekar till middagen, sa’ kokerskan på Iduna när jag var kypare der, ty herrskapet har grälat i jemnt sex timmar.»
Detta uppträde på vägen mellan Rotebro och Märsta var för mig som en dröm och hade säkerligen förblifvit det, om icke händelser följt som återgåfvo den verklighetens former.
*
Källa: Project Runeberg ·