Sida 37
Emilie Högqvist
»Sex riksdaler,» svarade jag.
»Man kan inte få en skog för billigare pris,» svarade Westergren, »och sex riksdaler skall du få, men då ska du också betala mig tolf riksdaler för de äppel- och päronträn som jag planterat i din skog.»
»Niding!» var allt hvad mina sammanbitna läppar kunde frampressa.
»Och hur mycket begär du för himlen?» fortfor Westergren.
»En riksdaler,» svarade jag.
»Himlen är så godt som hittad för det,» förklarade Westergren, »och en riksdaler skall du få, men då måste du också ge mig två riksdaler för skyarna som jag satt dit. . . Tror du man får skyar för intet?»
Nu förlorade jag all besinning; jag ryckte sabeln ur handen på den närmast stående aktörseleven och rusade med den i högsta hugg mot Westergren.
»Han brukar våld! Hugg honom i stycken!» ropade denne, och himlen vete hur det gått med mig, om icke flickan i silfverskiret kastat sig emellan.
»Jag sätter aldrig min fot på er teater, om ni far fram på det här sättet,» yttrade hon med mycken bestämdhet; »och gå nu din väg,» sade hon till mig, »du skall få för din teater hvad du begär, om jag också skall afstå åt dig min första recett.»
»Hur mycket går då recetten till?» frågade jag, i denna stund känslolös för allt utom för det ekonomiska betryck som hotade mitt bolag.
»Bry dig inte om det du . . . den räcker nog både för himmel och jord,» sade flickan med ett leende som jag aldrig glömde.
Denna flicka, då elev vid kungl. teaterns balett, var Emilie Högqvist. Hvem hade den tiden kunnat ana de stora roller hon en dag skulle utföra, hennes egen ej undantagen, som icke var den minst lysande? Hvem hade kunnat drömma om, att en skald sådan som Nicander en gång till henne skulle sjunga:
»Håll troget vakt vid Ljusets offerflamma —
Blif mer, blif större — men ändå densamma!»
*
Källa: Project Runeberg ·