Sida 49
Excellensen Cederhjelm
»Säger min lilla vän det?» yttrade excellensen allt lifligare; »nå, hur gammal är hon då?»
»Åh, det är ju bara en flickslinka,» inföll häftigt tant Stjernberg; »det är en oppnäst unge, som inte är torr bakom öronen än . . . men vi få inte besvära excellensen längre,» tilläde hon med ett tecken åt min mor att vi skulle gå.
Min mor neg, och jag bugade mig lika djupt som "nyss, hvarefter vi aflägsnade oss, jag likväl något motsträfvigt, ty jag såg tydligen, att den goda excellensen tusen gånger hellre hade skrifvit till Emilie Högqvist än till hvilken polismästare eller skolmästare som helst. När vi kommit in i tant Stjernbergs rum, hörde jag henne halfhögt säga till min mor:
»De der excellenserna äro sig lika. Såg du inte hur den gamla token spärrade upp ögonen, då han hörde talas om den der ungen vid baletten?»
När min mor och jag utkommit på gatan, frågade jag henne, hur det kom till, att tant Stjernberg kunde ha så mycken makt med en så högt uppsatt person som excellensen Cederhjelm, hvilken dertill varit guvernör för en blifvande konung. Min mor teg en stund, men svarade slutligen:
»Jo, ser du, Viktor, tant Stjernberg är. . . hon är så skicklig i matlagning.»
Summan af den der matlagningen blef emellertid, att jag slapp helskinnad både från Olle i polisen och Olle i skolan. Medan min mor med den ena biljetten begaf sig till polismästaren, sprang jag till skolan med den andra. Vid mitt inträde i klassen blef Guldbrand genast gröngul i ansigtet, men han blef blossande röd under det han genomögnade excellensens skrifvelse. Han bad mig intaga min plats, och det med en viss ödmjukhet i rösten som jag aldrig kunnat tro honom om, och från den dagen behandlade han mig som 0111 jag varit en rik eller förnäm mans barn. Så slutade denna affär, som började så olyckligt. Men hvad bolagets affär eller vår teater beträffade, så var den ohjelpligen förlorad. De der käpprappen både utom och inom skolan voro verkligen den enda utdelning det olyckliga bolaget bekom.
*
Källa: Project Runeberg ·