Sida 59
Kälkbacken vid Carl XIII:s torg
»Jaså, bara vid musiken,» yttrade lilla fröken med en knyck på hufvudet; »men min pappa är officer han, och han har en så grann uniform, och pappas ridhäst är grann den med.»
»Men min pappa går framför lilla frökens pappa, ja, framför sjelfva öfversten,» yttrade jag, som icke ville vara sämre, ty »hvar och en skryter med sin vattvälling», som det heter, och jag hade lika sanningsenligt kunnat tillägga: »Och min far är fullt ut så tongifvande som lilla frökens.»
Efter denna dialog bar det af utför backen igen med om möjligt ännu raskare fart, ty ett adelsbarn fick inte fara fram som en vanlig menniska. Sedan vi åkt åtskilliga hvarf till min dams synnerliga belåtenhet, frågade hon mig:
»Kan du vara häst?»
»Ih, hvad jag det kan, ihi!» svarade jag, hoppande och gnäggande, ty hvad gör man icke för att behaga en fröken!
»Då ska du ha tömmar på,» menade ganska riktigt min dam, framdragande ur sin lilla muff en blågul silkessnodd, tillräcklig för en häst på två ben. Jag lade snodden öfver mina axlar, ställde mig framför släden, hvars tåg jag fattade, och lemnade yttersta ändarna af snodden åt lilla nåden, som, sittande på kälken, smackade och ryckte på tömmen af hjertans grund.
»Nu ska vi köra in på vår gård,» befalde lilla nåden, och som gården var helt nära, så voro vi snart inne på den. Sedan jag några gånger trafvat kring gården under de mest besatta krumsprång, så att den lilla amazonen var nära att kikna af skratt, kommenderade hon: »ptro!» hvarvid jag stannade, såsom det anstår en väl dresserad herrskapshäst.
»Nu ska du kyssa mig på hand,» förklarade lilla nåden.
Man kan väl icke vara vänligare mot någon, vare sig menniska eller häst, och jag var icke sen att kyssa den finaste hand jag någonsin sett; men som jag i sjelfva verket icke var mer än menniska, så kunde jag icke låta bli att i samma handvändning kyssa äfven den finaste bland munnar.
»Din näsa är som en isklimp,» täcktes lilla nåden anmärka, men tog för öfrigt icke onådigt upp kyssen, hvilken smakade mig ljufvare än det ljufvaste socker och hade en eftersmak som jag länge kände.
Källa: Project Runeberg ·