Sida 63
En begrafning
han roffat af oss. Men åtnöj dig med förtäringen på stället och låt saffranskringlan komma onaggad heml»
På den tiden trakterades grundligare vid begrafningar än nu, och hvarje gäst fick dessutom med sig hem en stor saffranskringla. Det var en mycket vanlig syn då, men som nu skulle taga sig högst komiskt ut, att se en mängd svartklädda herrar komma från begrafningshuset, alla med hvar sin stora kringla hängande vid armen. Jag var derför icke sen att ikläda mig mina svarta kläder och derefter skynda mig till Nybrobacken å Ladugårdslandet upp i ett gult trähus, som ännu i dag står qvar. * Hvarje gång jag går förbi det der gula huset föres min tanke ovilkorligen på kommissarien Holmstrands begrafning.
Jag framförde mitt ärende till den som hade värdskapet för dagen, en slägting till den aflidne, och hvilken jag en och annan gång äfven sett hemma hos oss. Min fars förmodan slog in, jag blef bjuden stiga in och hålla till godo, hvilket jag icke uraktlät, i synnerhet hvad det senare vidkom. Ehuru yngst bland gästerna, borrade jag lika djupa hål i konfektskorgarne som de andre, och jag lät ingen vinbricka förgäfves passera förbi mig, hvilket hade till följd att jag, naturligtvis ovan vid drufvan, blef temligen »opp-spelt». Vi väntade länge på presten, och slutligen kom han. Det var en ung hofpredikant Däfvel, en lång ståtlig man med skäggbotten lika svart och glänsande som hans sidenkappa, samt vackra och väl brända polisonger, en riktig s. k. »Kristi kavaljer». Just som processionen, efter skedd uppropning, skulle sätta sig i rörelse, kom värden till mig och sade:
»Klockarn, som skulle gå i spetsen för processionen, måste ovilkorligen bort på en annan förrättning, och det är kungl. hofpredikantens fel, som kom en timme senare än han bort. Men som jag inte gerna kan besvära någon annan af gästerna att gå framför i hans ställe, så får jag be dig, min gosse, agera likbjudare, men tag inte för raska steg, utan ha ögonen bakom digl Processionen tager vägen uppför Nybrobacken, viker genast af till höger på Ladugårdslands torg, går Storgatan och skrider in genom norra porten till kyrkogården. Lägg nu det noga på minnet, min gosse, och se allvarsam uti»
Ehuru jag var, som det kallas, något »oppspelt», kände jag mig likväl något generad af att gå i spetsen för en
* Detta skrefs på 1850-talet. Det gula huset finnes ej mer.
Källa: Project Runeberg ·