Sida 6
Min första scen
t>
KX s.kÅdespki.ares aeventyr.
»Tig, din satunge!» fortfor den sträfva rösten, »eljest doppar jag dig i sjön!»
Hvad ordet »sjön» betydde, förstod han ej, men anade, att det hade något gemensamt med de underliga figurer, han sett utom relingen och som gjort honom så förskräckt. Han upphof ånyo sin stämma så gällt, att han icke mera hörde hvad som sades omkring honom. Andtligen fann han sig stående i land med handen i sin moders. Han hade redan något lugnat sig, men fortfor att snyfta med blicken stadigt fäst på figuren med halmhatten.
»Frun har en son som, om han håller hvad han lofvar, blir en dugtig brandvakt med tiden,» ljöd till afsked ånyo den sträfva stämman.
Min stackars skolkamrat, som mer än en gång under skoltiden skildrade denna scen, sitt första barndomsminne, för mig, kunde väl då icke föreställa sig, att madamen i halmhatten var ett slags sierska öfver hans eget öde. Han slutade, om ej just vid brandvakten, hvarmed man förstod de från vår ungdom välbekanta nattliga gestalterna med saxen på axeln och messingsplåten på den uppvikta filthatten, dock såsom tom väktare i Jakobs församling. Från sin tornglugg har hans blick, bland mycket annat den haft att öfverskåda, mer än en gång ilat öfver det pass, han såsom barn en gång öfverfor, och säkerligen äfven dröjt vid den brygga, från hvilken han lyssnat till sierskans röst. Han har ropat ut timmarne öfver stad och vatten och gifvit brandsignaler i alla väderstreck: han har, såsom han en gång i ett bedröfligt tillstånd och i den sorgligaste tonart yttrade till mig, den forne skolkamraten, »hållit hvad han lofvat».
Mitt eget första barndomsminne daterar sig från ungefär samma ålder, men den första scen jag minnes var icke gladare än tornväktarens. Jag erinrar mig ett förfärligt buller på dörren till det rum, der jag låg i en liten korgsäng, bredvid hvilken, när jag, väckt af bullret, slog upp ögonen, såg henne sitta, som jag kallade för mor och som var det i ordets fullaste betydelse. Jag såg henne spritta upp och skynda till dörren, den hon öppnade för en person, som med tunga steg raglade in i kammaren. Den inträdande var mig icke obekant. Han var mycket grann, tyckte jag alltid, och han hade på sig så mycket som drog mina blickar till honom; men så ofta han höjde sin röst, blef jag mycket skrämd, och mina ögon sökte då min moder, fast hon icke var så grann som han. Det var min far, håboist vid
Källa: Project Runeberg ·