Sida 88
Äfventyr på landsbygden
med luta på armen, och under det han sjöng och slog på lutan, såg jag huru vassen delade sig i oräkneliga små tufvor, hvilka småningom höjde sig ur vattnet; men under hvar-dera af dem blänkte fram en bildskön qvinnas anletsdrag. Det var Brunnsvikens najader som lyssnade till sångens och lutans förenade toner. En af de der tufvorna sam rakt mot den strand, der jag befann mig, och jag hörde en välbekant, för mitt hjerta kär stämma uttala dessa ord:
»Du hör, hur man dansar, skrattar och sjunger der-borta, men vet du hvad det är? Jo, det är enväldet som dansar, skrattar och sjunger bort ett lands storhet och ära, liksom i smått en despotisk och våldsam karakter, i förening med lättsinnighet och flärd, qväfver den enskildes frid och lycka.»
Jag tyckte dervid, att ett finger höjde sig ur vågen, vänligt varnande mig. Derefter blefvo bilderna orediga, och jag såg ingenting mer. Men när jag, gnuggande mig i ögonen, reste mig från berghällen, såg jag solen stå högt på himmelen och fann, att jag sofvit flere timmar.
Jag kände en sugande hunger, det tydligaste beviset på vår tillvaro här i verlden, och blef särdeles angenämt öfver-raskad, när jag upptäckte de skorpor, som den beskedliga madam en dagen förut stoppat i min ficka, och det föreföll mig, som hade den välmenande gumman förutsett den äfven-tyrliga belägenhet jag nu iråkat. Sedan jag, välsignande henne i mitt hjerta, förtärt mina skorpor, och det med en aptit som icke unnade foglarna en enda smula, hur vackert de än q vittrade omkring mig, samt derefter någorlunda ajusterat mig framför vikens klara spegel, lemnade jag med friskt mod skogsbacken och begaf mig till det närbelägna hofjägarebostället för att besöka hofjägarens son Wilhelm Kasten, min skolkamrat och stallbroder i flere än ett skol-äfventyr. Något nedstämd vid underrättelsen att han tidigt på morgonen åtföljt sin far till staden, men fast inom mig besluten att icke återvända dit, begaf jag mig ånyo in på landsvägen, och ju mer jag aflägsnade mig från Stockholm, desto friare började jag känna mig, så att jag nästan dansade hela vägen framåt. Sålunda nalkades jag snart Ålkistan, ett den tiden likaledes mycket besökt utvärdshus. På något afstånd derifrån hörde jag en skrålig sång, ackompanjerad på fiol. Jag igenkände både sången och fiolen. Det var den s. k. »fili-kromen», den tidens »blinda Kalle», mycket mindre
Källa: Project Runeberg ·