Sida 90
Äfventyr på landsbygden
den ena i skär, den andra i blå sommarklädning, fina och styfstärkta samt med de den tiden på alla utvärdshus begagnade bindmössorna af rikt paljetterad sidensars, ett urgammalt mod, som ännu för ej många år sedan gälde på utvärdshus kring Stockholm. Den skära, vacker, alltid leende och knappast aderton år, bjöd filikromen en sup och en smörgås; den blå, något längre och äldre, men icke så vacker, hade en stel och spotsk hållning.
Filikromen tömde supen i ett andedrag, men stoppade smörgåsen i påsen, som hängde vid sidan, hvarefter och sedan han ytterligare inhändigat några slantar i sin gamla hatt, nickande åt alla sidor med sitt griniga nötknäpparansigte och långa hvita skägg, han aflägsnade sig, skuttande på sina spindelben och gnidande förfärligt sin gamla ostämda fiol.
Stående på något afstånd från gruppen, som småningom upplöste sig, började jag fundera på, om icke jag lika så väl som filikromen kunde med min talang skaffa mig en smörgås eller par, ty det var redan långt lidet på dagen och de der skorporna förslogo icke långt. Jag funderade icke länge, utan framtog ur mitt knyte styckena af min klarinett, skruf-vade ihop dem och började på stället en vals af Grahl, den tidens modernaste danskompositör. Jag hade visst icke så dåligt öra, såsom jag låtit min far förstå, och blåste tem-ligen rent. Dertill kom nu, att jag kände mig upprymd och glad öfver min återvunna frihet. Under det jag blåste så att klarinettens nästoner genljödo i knutarne, svängde jag mig omkring och gjorde en mängd lustiga piruetter, ty jag ville icke i något öfverträftas af filikromen.
Det dröjde icke många sekunder förrän jag såg omkring mig filikromens hela publik, men effekten blef till och med större än jag hade beräknat.
»Det är mycket musik på Ålkistan i dag,» hörde jag den blå värdshusflickan säga.
»Den som hade en riksdaler för hvar gång jag dansat den valsen 1» önskade den skära; »han blåser inte så illa den der och ser inte så oäfven ut heller,» tilläde hon.
»En riktig färsköls-adonis,» tilläde den andra.
Uppmuntrad af detta bifall, tog jag ur klarinetten och benen allt hvad tagas kunde, och snart hade jag den o_be-skrifliga tillfredsställelsen att se värdshusflickorna valsa kring gården, ett exempel som snart efterföljdes af andra. Men 'just som vi voro som bäst i farten, svängde in på gården
Källa: Project Runeberg ·