Sida 121
Estländingen.
*
1.
Den östligaste delen af svenska kusten är den forna ön, numera halfön Rådmansö. Hafvets fuktiga vindar och solen, hvars första strålar hvarje morgon falla på den mot sydost sluttande halfön, frambringa gemensamt en förvånande yppighet i furuskogar, löflundar, blommande ängar och gulnande åkertegar. Der bor ett kraftigt fiskarfolk, en särskild art af rospiggar, ättlingar af de vikingar, som kufvade och gåfvo namn åt Europas stora utmark, Ryssland. Der är det gamla herresätet Riddersholm beläget. Mellan Riddersholm och byarna Aspnäs, Gillberga, Räfsnäs och Gräddö sträcker sig en stor, dunkel och morasfull skog, som gränsar till hafvet. Ej långt från Koholma skär sig en smal vik in mellan trädbevuxna klippor. Vid denna viks slut stod för något öfver tretton år sedan en afton en målare och såg utåt sjön. Han såg en stor skådebana. Vikens sidor voro kulisser, vattnet golfbräder och himmeln fond. Skådespelarne voro dels jordiska, vildt skummande böljor, hvarur stundom svartmuskiga skälar tittade upp, dels himmelska, majestätiskt seglande moln. Stormen blåste i sitt kopparhorn och hjelten, som dukade under för ödet, var den i sitt eget blod sjunkande solen.
Målaren satt stum och tänkte: aldrig målar jag ett landskap mer, och intet måladt vill jag hädanefter se. När mörkrets ridå fallit, vände han sig om för att gå till hvila, men hade glömt vägen. Han gick hit och dit mellan hallonbuskar och furustammar. Det blef så kolmörkt att han måste stanna. Ändtligen gick månen upp och färgade talltopparne ljust blekgröna, hvilket bröt sällsamt af mot de obelysta
