Sida 150
Sufflörens triumf.
Konstnärsnamnet Pfeiffer var icke stort. Men det har funnits en tid, då detta namn nästan dagligen syntes på kungl, teaterns affischer och då han, som bar det, nästan hvarje afton beträdde dess lyriska scen. Han uppträdde först på en större sällskapsteater. Hans tenor, som der väckte de största förhoppningar, ansågs böra bli af stort värde för kungl, operan. Men, såsom det vanligen går: öfver de små anspråken, blir man under de stora. Pfeiffer, mycket i intet, något i allt, blef framför allt nyttig. Sjelf aldrig stor, blef det honom någon gång beskärdt att doublera de stora. Hindrades någon af de första sångarne att uppträda, vips var det Pfeiffer, som skulle instudera och utföra hufvudpartiet, och han stod alltid beredd dertill. Sålunda har han varit Telasco i »Ferdinand Cortéz», Lorenzo i »Fra Diavolo» o. s. v. och, om vi minnas rätt, en gång varit framme som »Fra Diavolo» sjelf.
Då var det hans triumfaftnar, nota bene innan ridån gick upp. Han arbetade i sitt anletes svett, sjöng så att sminket flöt bort i bäckar; men det var lättare för honom att ta tvåstrukna c än en enda applåd. Också rasade han, återkommen bakom kulisserna, rasade mot den otacksamma publiken, anseende sig för ett offer för den största orättvisa i verlden, hvilket likväl icke hindrade honom från att i allt öfrigt vara den humanaste och hederligaste menniska mot hela verlden. Det var endast lyckan han rasade mot, endast med henne den stackars svanen hade en gås oplockad.
Ändtligen trött vid en fruktlös kamp, lemnade han teatern och fick, jemte sin lilla pension, en plats vid skogsbevakningen längst upp i Norrland. Der dröjde han länge, men trifdes icke väl. Säkerligen fann han Norrlands vinter
