Sida 285
Sysslingarne eller en frukost på Medelhafvet.
En höstdag år 1860 höllo tvänne ekipage vid hamnen i Marseille just der de stora ångbåtar ligga, som i alla riktningar plöja Medelhafvet. Ur den första stego en herre och en dam, begge unga, med två små barn, af hvilka det yngsta ännu låg i lindan. Det var synbarligen »une famille très distinguée», och de som åkte i andra vagnen tycktes tillhöra uppvaktningen. Det var D. D. K. K. H. H. hertigen och hertiginnan af Östergötland, som med sina barn skulle resa till Nizza för att der tillbringa vintermånaderna.
Klockan var sex på aftonen, den timmen då enligt annons ångbåten skulle afgå; men ingen rök ur ångskorstenen röjde att man ännu eldat på, och vid sidan af ångbåten låg en koldragare, som lastade in kol på den förra. Den som är van vid våra ordentliga ångbåtsturer förvånas öfver oordningen söderut, och man kan derför ej undra på att de nyss anlända passagerarne syntes missnöjda.
»När afgår fartyget?» frågade en af prinsens uppvaktning kaptenen.
»När vi fått kolförrådet ombord,» svarade denne tvärt.
»Och när sker det?»
»Det vet jag inte.»
»Det dröjer kanske en hel timme?»
»Det kan dröja två.»
»Två? Omöjligt!»
»Ni kan ha rätt, det ser omöjligt ut,» medgaf kaptenen; »slippa vi med tre eller fyra i dag, är det mer än jag vågar hoppas.»
»Men det var annonseradt klockan sex,» anmärkte den uppvaktande förargad.
