Sida 183
Ett hemskt minne.
En eftermiddag i början af september 1861 hade jag tagit plats på ett af de säten, som äro utstälda på hvar sin sida om porten till hotell Victoria, der jag tagit in under de få dagar jag uppehöll mig i Hamburg. Väderleken var härlig, icke en vindpust krusade den lilla Alstersjön; men ingen öfverdrifven hetta tryckte dem, som promenerade fram och tillbaka på den bekanta »Jungfernstieg». Jag såg folk af hvarjehanda nationer, och många ansigten från fäderneslandet nickade välbekant emot mig. Några voro på hemresa, andra skulle, liksom jag, längre söderut. Bäst jag så satt, föllo mina blickar på en äldre man ungefär af min ålder, ty hans ansigte föreföll mig bekant. Äfven han tycktes känna mig, men aflägsnade sig med raskare steg. Jag skyndade efter, upphann och tilltalade honom på svenska.
Jag såg tydligen att han förstod hvad jag sade, men han förklarade på tyska, att han icke gjorde det, hvarefter han, låtsande den fullkomligaste obekantskap med mig, hastade bort, mer springande än gående. Jag stirrade efter honom, men först sedan jag förlorat honom ur sigte, erinrade jag mig hvem han var, äfvensom att jag tio år förut under en resa till Paris mött honom i Köln med samma följd som nu i Hamburg. Men vid begge dessa tillfällen framstod för mig ett hemskt minne, daterande sig från äldre tid.
År 1840 på en munter ungkarlstillställning gjorde jag bekantskap med en ung köpman S**, som ofta drack mig till och slutligen proponerade brorskål. Brorskålar gå som en dans i Sverige. Efter muntrationens slut följde han mig till min port, ty han hade samma väg som jag. Då vi skulle skiljas, yttrade han:
