Sida 208
Vådan af att vara skådespelare på landsvägen.
Mången i landsorten torde ännu erinra sig den kringresande skådespelaren Hall, äfven kallad teaterdirektör, ehuru hela hans trupp för det mesta inskränkte sig till hans egen person. Han var liten till växten och icke heller mycket stor som aktör. Hans mun var något sned och hans ögon vindade, hvilket ej rätt väl anstod en père noble, en konstart som han ansåg sig bäst passande för, åtminstone på äldre dagar, ty i sin ungdom skall han, märkvärdigt nog, ha varit ypperlig som älskare. Han lär, efter hvad han sjelf och andra omförmälde, en afton efter sitt uppträdande i en mindre stad såsom Don Carlos, ha blifvit af stadens fruntimmer dragen hem i vagn, nerbäddad bland blommor. Stadens borgmästarinna, som mottagit honom vid hans port, hade ur ett hennes man tillhörigt horn, silfverbeslaget och för tillfället fyldt med mumma, druckit hans skål och hållit ett tal på vers, som han naturligtvis alltid var färdig att recitera, men hvaraf vi endast minnas följande: »Ja, systrar, till en högtid er förenen För första älskaren på svenska scenen! Du ädle, tag emot vår hyllning nu! Lär våra män att älska så som du!» Det bör likväl läggas till, att Hall på den tiden hvarken var snedmynt eller vindögd, utan tvärtom en ganska vacker ung man, ända till den händelse, hvarom nu är fråga:
Hall befann sig en vinterafton på väg till Vadstena, der han stämt möte med sin lilla trupp för att gifva spektakler.
