Sida 34
4. Ett hållet löfte.
Tvänne år hade förflutit efter den händelse vi redan berättat.
Jäger, som under tiden haft annat att syssla med än att, förklädd till hofslagaregesäll, besöka krogarna för att studera folklifvet, uppehöll sig för det mesta på landet, der han förestod en större domsaga.
Dahl vistades oupphörligen i Stockholm, der han lefde på en ovanligt lysande ungkarlsfot. Vid faderns död ärfde han icke mindre än två jernbruk. Den lycklige och lefnadsglade unge mannen hade nyligen förlofvat sig med en rik och vacker flicka.
I skymningen en vinterafton kom brukspatron Dahl sättande i en grann släde med björnhud och slädnät.
Släden höll utanför ett hus vid Drottninggatan. Brukspatronen hoppade ur och nickade åt betjenten, som körde släden och derefter kuskade sin väg.
När Dahl skyndade genom portgången, märkte han ej att han snuddade förbi en grof karlgestalt, som dolde sig i mörkret bakom porten.
Uppkommen i sin granna våning, tände han kristallampan, insvepte sin välbildade gestalt i en morgonrock af broderad silkessammet, tände en cigarr och utsträckte makligt sina lemmar på den svällande, sidenklädda divanen.
Med halfslutna ögon drömde han sig tillbaka in i de sistförflutna stundernas njutningar och fröjder. På sina läppar kände han ännu den ljufva eftersmaken af tallösa kyssar från en blomstrande bruds mun.
Han hade nyss kommit från sin blifvande svärfaders praktfulla boning, der en lysande middagsmåltid gifvits för talrika gäster, och om en timme skulle han återvända dit för att deltaga i ett större slädparti vid fästmöns sida.
Han hörde redan bjellrornas klang och lyssnade redan till hviskningarna från tjuserskans läppar, då — då tunga fotsteg hördes i trapporna och derefter några dofva knackningar på salens dörr.
Brukspatronen trodde, att några af hans vänner, som äfven bevistat middagskalaset, i halfrusigt tillstånd knogat
