Sida 224
En midsommarsboll.
Åtskilliga af Stockholms borgarfamiljer fira ännu sin midsommar på gamla viset. De inpacka sig icke på ångbåt för att mellan tvänne eldar, solens och ångmaskinens, göra en »lustresa» till de breda sandgångarna och de stela alléerna vid något kungligt slott. De gå helt enkelt ut i det gröna, utan att någon slottsknekt eller trädgårdsdräng kör dem derifrån. Dessa familjer taga hela sitt hus med sig, barn, arbetare och tjenare, bärande stora korgar med mat- och dryckesvaror. Man kan svära på att det icke finns en enda droppe champagne eller ens en half tesked vaniljglace i dessa korgar; men håller man vad om att der finns stekt strömming och kokta ägg, så vinner man bestämdt.
En särdeles förmögen och välmående smedsfamilj hade nästlidne midsommardag slagit sig ned under en af de lummigaste ekarna på Storängen eller den yppiga gräsmark, som utbreder sig på ömse sidor om vägen mellan Ladugårdsgärdet och Ropsten, med ett skogsbryn af ekbeväxta kullar i vester och sluttande mot öster åt Saltsjön med det välbekanta Lidingölandet i fonden.
Man roade sig på vanligt sätt: dukade i gräset, åt frukost, tog motion på den, lekte och sprang. Sedan åt man middag och drack kaffe, tog ny motion, lekte »sista paret ut», kastade boll och kransar. Hvilade man sig understundom, var det för att lyssna till någon sentimental romans, sjungen af en ung bodbetjent eller gesäll, med ackompanjemang af gitarren. De af fruarna, som voro för gamla eller oviga att deltaga i lekarne, lyssnade med förtjusning till visan om »Hjertat», medan gubbarne togo sin middagslur, liggande framstupa på marken med ansigtet i hatten, då och då störda i sin goda sömn af någon yrkesbroder,
