Sida 252
Bara några ord.
Ord äro små ting, men som ofta slå hårdt nog. I allmänhet slösar man så med dem att man alldeles glömmer deras dolda makt. I rätt tid uttalade, falla de som solsken, dagg och det befruktande regnet; i otid blifva de som frosten, haglet och den förödande stormen. Många tala som de känna och tänka, utan att beräkna verkan deraf, och ändå bli de förvånade om någon finner sig sårad, förolämpad.
Det var morgon. Frun i huset befann sig i ett nervretligt tillstånd. Hon tyckte att allt gick illa, att barnen voro kinkigare än vanligt, köksan långsam och snäsig samt herrn i huset otålig, emedan något fattades i garderoben.
»Klockan redan nio och frukosten inte färdig än!» brummade han under det han klädde sig.
»Om några minuter, min vän,» svarade hon, som redan flere gånger varit i köket för att se efter en favoriträtt som hon ville glädja sin man med; »veden har varit så rysligt sur i dag.»
»Veden sur!» upprepade mannen; »är det inte det ena, så är det det andra... Jag börjar bli trött på den här ordningen.»
Hustrun böjde sig öfver ett af barnen, som hon klädde, för att dölja uttrycket i sitt ansigte; men man hade kunnat se, hur smärtan pulserade öfver hennes tinningar. Herrn gick af och an på golfvet med häftiga steg, icke anande att hvarje steg var ett slag på hustruns lidande hjerna.
»Nej, det här är för odrägligt!» fortfor han; »nå, ändtligen frukosten, efter sju sorger och åtta bedröfvelser.»
Han satte sig vid frukostbordet. Frun och barnen togo plats dervid. Hustrun såg mannen lägga för sig en bit
