Sida 47
7. Fostersonen.
Carl XIII:s torg är otvifvelaktigt den skönaste öppna plats Stockholm eger. Den södra fonden framhåller en del af det ståtliga slottet, strömmen och Blasieholmshamnen samt bortom allt detta de bebyggda södra bergen. På ömse sidor har man de tredubbla lummiga alléerna och i norr den så kallade Arsenalen, hvars murar luta mot förgängelsen, längtande efter rifningens stunder, som ej torde dröja länge.
Torgets minst sköna prydnad är bronskonungens gestalt, som på sin af fyra lejon och en gardist bevakade piedestal höjer sin panna jemnhögt med alléernas rika kronor.
Det borde i grundlagen vara en konung förbjudet att på offentliga platser uppresa sin företrädares bildstod. En offentlig staty måste vara ett minne, icke af furstars förhållande till hvarandra, utan af furstens förhållande till det land, hvaröfver han herskat. Var han, medan han lefde, något af betydenhet för sitt folks välstånd eller ära, då kan det vara angenämt nog för folket att efter hans död ha hans bild så der för ögonen och på samma gång bli för efterträdaren ett slags uppmuntran till likartade bedrifter, förtjenta af likartad hyllning. Var han det deremot icke, utan fast hellre tvärtom, då är hans offentligt uppresta bild en offentlig fläck på hela nationen, ty hvad skall efterverlden tänka om det tidehvarfs rättskänsla och smak, som uppreste bilden af en konung, hvars historia endast har mörka blad att framvisa?
Icke är det så säkert, att någon efterforskar eller att man får reda på, huruvida bronsminnet är gjutet af nationen eller af en konung; men säkert är det, att vid åsynen deraf eller berättelsen derom, att samma land, som förvarar statyerna af sådana konungar som Gustaf I och Gustaf II, äfven har en af Carl XIII, kommande tider antingen skola harmas eller le på bekostnad af detta land.
Icke en gång folket sjelf bör skynda med en sådan hyllning, ty häfden bör ha tid på sig, för att bli opartisk i sina ransakningar och domar. Den hade tid på sig, hvad
