Sida 133
Två vänner.
Originalens tid är förbi. Civilisationens hyfvel går öfver alla, borttagande alla de kantigheter som förr gjorde den ena menniskan så egen och utmärkt från den andra, ty alla vilja vara hvarann så fasligt lika. Det der må nu vara godt och väl, men det är tråkigt, emedan detta likhetssträfvande fortgår på de individuella karakterernas bekostnad. Den som af naturen är ämnad till jätte tränger ihop sig för att så mycket som möjligt kunna inpassa sig inom den för dagen gifna och af modet bestämda formen, under det att dvärgen deremot rådbråkar och utpinar sina spensliga lemmar för att äfven kunna nå samma beväringsmål. På detta sätt förqväfves det egendomliga Försynen nedlagt i hvarje menniskosjäl och som just borde utgöra lifvets egentliga rikedom. Hvarje annan individ som, med åsidosättande af ifrågavarande onaturliga lagar, söker fritt utveckla sitt inres skatter, betraktas vanligtvis som en gengångare från råhetens förskräckliga tidehvarf och gör precis samma effekt bland nutidens dekarterade söndagsbarn, som ett par klumpiga smorlädersstöflar bland de fina
