Sida 268
»Bror Fritz.»
Till en af Sveriges mest besökta helsobrunnar kom en sommarqväll en ung man, beträdande med raska steg hufvudallén till brunnslokalen. Han var ingeniörofficer, hade varit kommenderad till förberedande arbeten för en af statens jernvägar och ärnade nu, innan han begaf sig på hemvägen, uppehålla sig en dag vid brunnen, der han hade bekanta och kamrater. Ett stycke framför honom gick ett sällskap, bestående af en äldre herre med ett äldre fruntimmer under armen samt tvänne unga flickor med denna lätta, elastiska gång som tillhör ungdomen. Den unge officeren, hvars ansigte uttryckte ett gladt och okonstladt sinne, skyndade fatt sällskapet.
»Om förlåtelse, bär denna väg direkt till brunnssalongen?» frågade han.
»Ja,» svarade herrn.
»Kanske herrskapet ärnar sig dit?»
»Nej,» svarades tvärt.
Något öfverraskad af det tvära svaret, betraktade den unge mannen sällskapet med något mera uppmärksamhet. Mannen syntes förlägen, frun rodnade, och de begge unga damerna, af hvilka den ena kunde vara ett år äldre, men för öfrigt så lika hvarandra som tvänne bär, och ganska vackra bär till på köpet, riktade sina ögon mot marken. Vår löjtnant, som, innan detta skedde, redan upptäckt tu par de vackraste blå ögon och äfven kände sig belåten med det öfriga af de begge ansigtsovalerna, skulle nog haft lust att fortsätta bekantskapen, men afskräckt af det tvära nej’et, lyfte han på hatten och fortsatte ensam sin väg med samma hurtiga gång.
