Sida 37
»Den klocka, som härnäst ljuder för er,» återtog jernbäraren, »finnes inte i detta hus — den finnes i Clara kyrktorn!»
Dahl skyndade till vrån, der han hade en värja; men äfven deruti förekom honom jernbäraren, som grep tag i värjan, blottade den, bröt af klingan och kastade stumparna på divanen.
»Olycklige, hvad är din afsigt!» stammade brukspatronen, skälfvande i alla leder.
»Att strypa dej, eländige!» var jernbärarens svar.
Dahl hastade till fönstret och ropade på hjelp, men slungades derifrån mot divanen, öfver hvilken han stupade.
Vid denna våldsamma rörelse kullstjelptes bordet, och kristallampan föll i tusen bitar utefter golfvet.
Det blef mörkt i rummet.
Men mahognydivanen darrade under den fasansfulla strid, som kämpades på dess sidenkuddar.
Nu blef det tyst — tyst som i grafven. Endast några droppar af lampans utrinnande olja hördes falla mot golftiljan.
Några ögonblick — och nu hördes regeln skjutas från dörren, som derefter öppnades.
Några tjenstflickor, som med ljus i händerna hastade uppför trappan, mötte en grofväxt arbetskarl, hvilken med tunga steg skred ut genom porten.
*
5. Testamentet.
Framför sitt skrifbord, öfverlastadt af rättshandlingar, satt samma afton häradshöfding Jäger.
Ifrigt gräfvande uti och vändande på de många luntorna, hörde han ej att dörren öppnades och blef derför högeligen förvånad, när han slog upp ögonen och varseblef invid sitt arbetsbord en tarfligt klädd mansperson.
Men förvåningen upplöstes ögonblickligen i den lifligaste glädje, när han igenkände den främmande, hvars hand han genast slöt i sin.
