Sida 204
Natur och konst.
Det var en dag sommartiden år 1845. Jag befann mig ombord å en ångbåt på lustfärd till det slott, der en af mina bekanta från skoltiden, hofintendenten Viktor Ekström, lefde och regerade. Han hade vid flere tillfällen bjudit mig ut till sig, och jag var nyfiken att se hur han hade det, framför allt att få göra bekantskap med hans fru, exgrefvinnan.
Man hade mycket talat om detta giftermål, hvilket af alla betraktades såsom ett briljant parti å hans sida, men af många som en mésalliance å hennes. De som icke taga känslor eller böjelser i öfvervägande döma vanligtvis så. Ångbåten var öfverfyld af passagerare, så att der man satt, der satt man. Jag tittade efter bekanta ansigten, men fann blott ett, och detta tillhörde en vid Mindre teatern anstäld skådespelare med namn Björkman, hvilken länge tillhört landsortsteatern, der han med framgång utfört stora roller. Dock ansågs han ej för någon särdeles framstående talang i Stockholm, der han i små omständigheter för några år sedan afled.
Kommen i land med de andra passagerarne, ströfvade jag minst en timme omkring i slottsparken, innan jag tog vägen till hofintendentens bostad, belägen några hundra famnar från slottet. Vid det jag satte foten på första steget till den trappa, som leder upp till hofintendentens port, mötte jag ett ungt fruntimmer i vacker sommardrägt och med de ädlaste anletsdrag. Då det för öfrigt låg i hela hennes hållning det slags värdighet, som röjer vårdad uppfostran jemte vana att umgås på spetsen af samhället, anade jag att det var Ekströms fru jag hade för mina ögon.
