Sida 157
Två unga enkor.
En fru yttrade en gång till oss följande: »Hade jag en dotter att gifta bort, skulle jag, om ingenting annat hjelpte, resa från brunn till brunn, från bad till bad till dess jag lyckades.» Det andra könet gör långt ifrån något undantag. »Res till en brunn eller ett bad!» hörde vi en läkare tillråda en ung man, som höll på att bli hypokonder för dåliga affärer, och vi känna flere än en, som af sina borgenärer blifvit påkostad resa till brunnar och bad. Vi nämna detta endast för att visa, att vida mer inbegripes i ordet helsa än som hör till medicinen, och att det följaktligen icke blott är reumatism och bleksot, som befolka helsoorternas salonger och parker.
En sommar uppehöll sig vid en af våra förnämsta badorter en husarofficer, löjtnant Christian v. K., en ståtlig ung karl, som genast blef alla damers favorit, och vi undra icke derpå. »En ung man till häst och en flicka i dansen äro lifvets första skönhetstyper», heter det, och med bästa vilja kan man ej bestrida det. Ikläd nu den unge ryttaren en rikt broderad uniform, och han blir farligare i freden än i kriget. Von K. hade blott att välja, och han tycktes ha gjort sitt val. Den som syntes säker om priset var en ung enka efter en affärsman i södra Sverige, hvilken gjort i bränvin med sådan framgång, att han, efter hvad som berättades, lemnat ungefär 300,000 riksdaler efter sig. Fru T. var dessutom till sitt yttre en ganska täck och intagande varelse samt barnlös till på köpet. En ung, vacker, rik och barnlös enka! Kan man tänka sig något pikantare? Fru T. och löjtnant v. K. ansågos af alla för ett förlofvadt par, ehuru förlofningen icke ännu var eklaterad och inga lyckönskningar följaktligen emottogos. Det var också rätt.
