Sida 172
Herr Nathanael.
I en trädgårdsegendom på Södermalm bodde för några och trettio år sedan en aktningsvärd, medelålders ungkarl, som kallades herr Nathanael. Hvad han i sina yngre år egentligen varit, är ej bekant. Man visste blott att han, så länge man känt honom, haft mycken smak för fornlemningar och i synnerhet vurmat för naturhistoriska alster. Utom en mängd urmodiga krukor, gamla stöflar och indiska gudar m. m., hade han i sina rum diverse råtthundar, kattor, papegojor med mera dylikt. Fönstren voro förmörkade af en massa skräp, som låg uppradadt eller hängde deromkring. Det var fullt med uppstoppade fåglar, men äfven lefvande funnos till öfverflöd. Djur ropade på djur, fågel på fågel, en hök grälade på kattorna, aporna knöto näfvarne åt hvarandra, papegojorna käbblade med staren, den ena sjungande: »Bevare Gud vår kung», den andra någon profanare visa, kanske rebellsånger. I trädgården voro uppstälda hvarjehanda mer eller mindre klumpiga bilder af sten eller trä, och der fanns äfven en dam med vattendjur och dito plantor af sällsyntare slag. Öfverallt såg man burar med utländska höns uti, men knappast ett ätbart ägg. Sjelfva köksspiseln var så belamrad med kuriosa, att der icke fanns plats för en vanlig kokpanna, hvilket bestämdt var ännu kuriösare.
Herr Nathanael, egaren till denna härlighet, tycktes ha föresatt sig att bli gammal så tidigt som möjligt. Vid trettio års ålder lade han sig till flanelltröja, och samma dag han fylde trettiofem år skaffade han sig en gråspräcklig peruk, fast han hade tillräckligt med eget mörkt hår. Vid fyrtio år ansåg han det vara i sin ordning att gå i pels äfven sommartiden.
