Sida 198
Musikläraren och hans hund.
Det är en mycket enkel historia. En och annan stockholmsbo torde ännu erinra sig en musiklärare vid namn Sundberg, hvilken ofta syntes på hufvudstadens gator, åtföljd af en liten hund, den han gjort bekantskap med ute på gatan vid ett tillfälle då de begge voro husvilla. Begge voro ingens slaf och ingens herre, men begge hade förgäfves sökt skydd mot natten och kylan. De funno blott hvarandra, lika nödstälda, hungriga och förfrusna; men de måste ändå ha funnit mer än de väntat, ty från den stunden följdes de troget åt och skildes först af döden.
Dock hade det icke alltid varit så svårt för Sundberg. Vid några och tjugu års ålder kommen till Stockholm och elev af musikaliska akademien, gaf han lektioner både på piano och fiol. Han var då nästan en sprätt, gick sommartiden i svart frack och hvita byxor, var väl borstad från hatten till stöflarna, hade alltid ett småleende på sitt runda, rödletta och vackert bildade ansigte, gjorde alltid en stor sväng med högra handen när han helsade och sade sitt
