Sida 263
En batalj vid Pohlsro.
En söndagseftermiddag var en liten familj, bestående af man, hustru och en tjuguårig dotter, ute på promenad å kungl. Djurgården. Mannen, husegare och s. k. kogubbe på en af malmarne, såg tät och bestämd ut; hustrun, kort och fetlagd, något barsk till utseendet. Men dottern, en smärt och vacker flicka, strålade af sin ålders hela glädje. Familjen hade varit ute hela eftermiddagen och begaf sig först i skymningen på hemvägen. Nedanför Franska värdshuset, der familjen varit inne och tagit en sexa med bajerskt öl och apelsiner, mötte den en ung man i snygga sjömanskläder, hvilken, helsande på familjen som på gamla hekanta, slöt sig till den för att göra sällskap. Föräldrarne sågo icke synnerligen belåtna ut, men dottern smålog mot den unge sjömannen. De voro också bekanta sedan ungdomen, och det hade visserligen varit på tal om någon närmare förening mellan de unga tu. Men alltsedan Carl Bäck, så hette ynglingen, valt sjömansyrket, hade föräldrarne icke velat höra på det örat. När man har ett hus på tio tusen rdr och en ladugård på tjugu kor, för att icke räkna hästen och stallgumsen, ger man icke gerna bort sin enda dotter till en så ostadig och kringflackande varelse som sjömannen.
»Jag trodde du var till sjös nu vid lag,» yttrade kogubben vresigt.
»Nej, jag läser nu som bäst på första styrmansexamen, kära farbror,» upplyste Carl Bäck.
»Såå, liksom vi inte hade nog af tockna som göra haveri och sätta bort fartyg,» brummade kogubben. »Bättre hade varit om du hållit i med skrädderi, som du börjat, för skräddare är borgare och föder sin karl, ska jag säga dig, jag. Men gå i blanklädershatt och röd skjorta och spela kronvägg
