Sida 189
En gradpasserare.
Mången torde ännu erinra sig den utmärkte och år 1839 aflidne tenorsångaren Sällström, på sin tid kungliga teaterns primo amoroso, Fra Diavolos och Don Juans oefterhärmlige representant, skådespelaren med den hänförande stämman och de »mördande blickarne», såsom han sjelf brukade yttra om sig, och detta med skäl, om man skall tro det täckare könet. Och hvarför skulle man icke kunna göra det? Hade vi tillhört nämnda kön, himlen vete om vi icke tyckt detsamma! Det finnes knappast något så pikant som en teatersångare med näktergalar i sin strupe och ögon af brinnande kol. Af mycket svagare toner kan man förtrollas, vid mycket mindre eld fjärilen sveda sina vingar. Lägger man dertill förste tenorens vanliga lott att utföra de vigtigaste älskar-rolerna, så... hvem tänker då på den sanningen, att den, som älskar oftast, älskar minst?
Sällström dog i sin bästa ålder och kort efter sedan han förlorat sin härliga röst. När näktergalen förlorat sina toner, hvad har han väl annat att göra än lägga sig och dö! Det är hårdt redan att höra andra sjunga, när man icke kan svara på samma tungomål. Men hör man dertill andra sjunga hvad man sjelf en gång sjungit och tillvinna
