Sida 53
En kärlek som slocknar vid den första fläkt, som misstänksamheten utandas, är och blir aldrig någon verklig kärlek. Jag har ingenting vidare att tillägga.
Edvard Jäger.»
Moder och dotter sågo förvånade på hvarandra.
»Och det är då alltsammans?» frågade modern.
»Ja, alltsammans,» svarade dottern, »och ändå förefaller det mig som låge mycket, ganska mycket i dessa få rader. — — En aning säger mig, att vi handlat obetänksamt och orätt.»
»Ett kostligt svar, Aurora — tomma förevändningar bara — tro mig, min flicka, sjukt är det i alla fall.»
»Tro mig, mamma, jag kommer en gång att ångra denna dag,» svarade Aurora, i det hon med hufvudet hvilande mot armen lemnade fritt lopp åt sina tårar.
*
8. Slutet.
Tolf år efter tilldragelsen på Carl XIII:s torg sammanträdde en vinterqväll »Sällskapet för danssoaréer». Det var en lysande bal, herrar och damer vimlade om hvarandra. Bland de ifrigaste dansande kavaljererna utmärkte sig för sin resliga växt och sitt fördelaktiga ansigte en yngling. Den lilla silkeslyran på sammetskragen tillkännagaf en välbestäld liber studiosus, och rosorna på kinderna talade om sexton väl vårdade lefnadsår.
Efter dansens slut närmade sig ynglingen en fyrtiofemårig herre.
»Nå, min kära Adolf,» frågade den senare, »hvad tycker du om balen? — Du synes ha smak för de vackraste flickorna — — nå nå, då man tagit så vackra betyg i sin studentexamen som du, har man också rättighet att dansa med de vackraste.»
»Häradshöfding Jäger!» utropade i detsamma en bakom dem sittande dam, ganska vacker, ehuru hon synbarligen passerat vårens dagar.
