Sida 278
En förlofning.
Gustaf T**, en ung vice häradshöfding, hade kunglig hofrättens förordnande att förestå en domsaga i mellersta Sverige. I staden närmast derintill bodde enkan efter en köpman, som haft den försigtigheten att dö några år före den förfärliga krisen. Han var derför i tillfälle att lemna sina efterlefvande en temligen betydlig förmögenhet. Utom enkan efterlemnade han en dotter. Rikt folk borde endast efterlemna döttrar för att jemna lifvets olika lotter för de många sönerna af fattigt folk. Emelie U** var en ganska hygglig flicka med nyss fylda sexton år. Att gifta sig vid sexton års ålder är icke för tidigt för rika flickor. Det är blott de fattiga som behöfva mogna, och mogna få de.
Det var en lycka för Gustaf T** att dessa sexton år fyldes då han kom till orten, äfvensom att födelsedagen inträffade under det traktens unga löjtnanter voro på mötet, och lyckan blef icke mindre derigenom att Emelie var enda barnet. Enda barnet! Att slippa ha göra med bröder och systrar, dem man måste bjuda på spektaklet, när man är förlofvad, och bjuda på supé, när man väl är gift, för att icke tala om arfskiftet, hvilket visserligen kan vara angenämt för en domhafvande som delar mellan andra, men icke för den som sjelf skall dela med. Gustaf T** kom, såg och segrade. Den förstkommande lyckas nästan alltid, helst om han någorlunda varit med i verlden. Nog går det an att vara älskvärd för några timmar, några dagar. Det är så lätt att passa på och taga tekoppen från sin blifvande svärmor, när hon väl druckit ur; det är så lätt att hålla sjalen och kappan åt fästmön, när hon skall ut. Sådana
