Sida 248
En liten krinolinhistoria.
En afton sågo några personer, hvilka, njutande af månens klara sken, promenerade på kajen vid Skeppsbron i närheten af Gustaf III:s staty, ett fruntimmer som utan kappa och hatt, men i den ofantligaste krinolin, kom springande liksom från Slottsbacken och styrande kosan rakt nedåt sjön. Efter henne ilade en bättre klädd mansperson, likaledes utan hatt och öfverrock. Den förföljande hade upphunnit qvinnan, så att han nästan med handen vidrörde hennes klädning, då hon i detsamma hoppade i sjön. Mannen gaf till ett ångestrop och syntes derefter som en förtviflad rusa från Skeppsbron, tagande vägen uppåt och in på Österlånggatan, der han hastade in på en källare, reqvirerade en halfbutelj punsch, som han tömde i ett andetag. Glaset är icke blott glädjens tolk, det är äfven och icke sällan sorgens tillflykt.
När mannen tömt sitt glas, rusade han upp från bordet för att springa sin väg, men hejdades af kyparen, som fordrade betalning för halfbuteljen. Mannen, hvars ansigte var förvirradt och dödsblekt, började rifva i alla sina fickor, men fick ej fram annat än en mängd smålappar, liknande profver på hvarjehanda slags lärft.
Kyparen, som med hånande blick mönstrade de på bordet framlagda lapparna, hvilka hopskarfvade icke ens skulle ha räckt till en försvarlig näsduk, och klarligen insåg, att han skulle förlora på ett varuutbyte, påyrkade med allt sträfvare stämma betalning i gångbart mynt. Mannen letade och letade, men förgäfves. Hvad skall nu en ärlig kypare göra med en obekant kund, som hvarken har hatt eller öfverrock, klocka eller ens galoscher? Hvad annat än köra ut honom och ge honom en s. k. fot, hvilket också
