Sida 191
»Alltihopa»
»Alltihopa.»
För några år sedan bodde på sin egendom helt nära Stockholm en gammal kamrer, ganska förmögen och lika mycket snål, egenskaper som, efter hvad man känner, ofta följas åt, ehuru icke alltid till ömsesidig tillfredsställelse, ty, som man vet, bedrar snålheten sjelfva visdomen. Kamrern, gammal ungkarl och fullkomlig enstöring, besökte sällan någon och mottog besök af ingen. En dag fick han bref från en ungdomsbekant och f. d. kamrat i Stockholm, hvilken bad honom komma till sig och vistas åtta dagar eller längre i hans hus. Kamrern gjorde ett öfverslag af kostnaden, och sedan han funnit att utgifterna för resan till och från hufvudstaden mer än tillräckligt skulle betäckas af åtta dagars fritt vivre derstädes samt till och med bespetsat sig på något öfverskott, beslöt han resa och reste verkligen, efter att länge och väl ha förmanat sin hushållerska att under hans frånvaro iakttaga den största hushållning eller, med andra ord, spara på foder både för menniskor och djur.
Hushållerskan, en rask qvinna i sina bästa år, såg med synnerligt nöje sin snåle husbonde resa och började sin hushållning på egen hand med att genast slagta det fetaste dilammet i ladugården och bjuda främmande. Grannarne, som aldrig tillförene hugnats med inbjudning från kamrerns egendom, uraktläto ej att infinna sig till aftonen, och hushållerskan gjorde ypperligt »les honneurs», biträdd af sin fästman, en hygglig fanjunkare vid Uplands regemente. Glädjen stod högt i tak, man dansade, spelade kort, lekte pantlekar, ty det var just vid jultiden, och slog sig slutligen ned vid det välförsedda matbordet under allmän belåtenhet.
Källa: Project Runeberg ·