Sida 28
Jernbäraren svarade ej, utan tog sin mössa, tryckte den djupt ner i pannan, gaf en vink åt de öfriga att följa sig och kastade upp dörren, hvarefter han störtade midt bland de kämpande och öppnade väg för sig och sina följeslagare.
Käppar, stolskarmar och sablar hveno kring deras hufvuden; men ingenting hejdade jättens steg, och jernbärararmarne sväfvade skyddande öfver Dahls och Jägers hufvuden.
Liksom det stolta krigsskeppet reser sin fasta byggnad öfver de oroliga hafsvågoma, höjde jätten sig öfver den våldsamma trängseln och de hotande dråpslagen, och hur det gick, så kom skeppet lyckligen i hamnen och de båda jullarne med. Utkomne på gatan, hörde de ännu dånet af slag och förbannelser.
*
3. En arbetares dotter.
Den nordostliga vinden bet skarpt genom Stadsgårdshamnen och skakade yrande snömassor från sina vingar.
Från Södermalms kyrktorn förkunnade den entonigt ljudande luren nattens elfte timme.
»Ha vi då suttit tre timmar i detta fördömda näste!» utropade Dahl, som, skälfvande af köld, betäckte sitt blottade hufvud med båda händerna; »f-n i dig och dina folkvandringar!»
»Det är, minsann, inte väder att promenera i med bara strumporna,» suckade Jäger, som tappat sina träskor under tumultet.
»Vinternatten är ingen läkande balsam för ett sönderslaget ansigte,» tillade jernbäraren, doppande sitt blodiga hufvud i en snödrifva.
»Och ingen källare öppen, der man för pengar kan få låna en rock och en gammal hatt!» jemrade sig Dahl.
»För maken till äfventyr har jag väl aldrig förr varit ute,» yttrade Jäger, »och det dröjer, innan jag utsätter mig
