Sida 61
Ett litet baläfventyr och ett litet grafkors.
I min ungdom hörde jag en gång en man yttra om sig sjelf:
»Man säger att jag är femtio år gammal, men det är inte sannt, jag är knappast ett, ty trettio år har jag sofvit bort, middagslurarne inberäknade, tio inalles har jag suttit på bysättningshäkte, och af de återstående tio har knappast en enda dag tillhört mig sjelf. Betydelsefull och likväl omedveten af min betydelse har jag, liksom majstången, stått och sett på hur hela verlden dansat omkring mig. Men när verlden dansat sig trött, hugges majstången i stycken och kastas på elden.»
Mannen, som yttrade dessa ord, hette Torngren, och den af mina jemnårige här i Stockholm, män eller qvinnor, som känt hans person och icke minnes hans namn, är en otacksam varelse.
Det är endast medelmåttor som tänka på allt. Torngren tänkte blott på ett, och det var att tillställa baler på Börsen om vintern och på Djurgårdsbrunn om sommaren, och efter honom har Stockholm icke funnit hans like.
Hvem har kunnat dekorera en balsalong så som han? Hvem välja societet så till allas belåtenhet som han? Han kom öfverens med hela verlden, utom med sina kreditorer. Han gjorde allt för andras trefnad, men ingen gjorde något för hans. Han har befordrat oräkneliga giftermål, utan att ha fått så mycket som en karamell af bröllopskonfekten. Han har skaffat skuldsatte ungherrar arftagerskor till många tunnor guld, men sjelf gått på gäldstugan.
Liknöjd för egna ekonomiska eller husliga affärer, hade han fullkomligt reda på alla andras. Torngren skulle aldrig kunnat föra en gäldenär och en fordringsegare tillhopa på
