Sida 18
Jäger, som icke heller var någon dufunge i kroppskrafter, parerade med väldiga armar de många slagen; men Gud vet, hur det slutligen gått med honom och hans kärlek för folklifvet, om icke i detsamma krogdörrn öppnats och en man trädt in som på ögonblicket var midt i hopen och mejade ned angriparne med ett enda tag af sina långa armar.
»Blygs ni inte, era pickelhäringar,» ropade han med en stämma, snarlikt dånet af en aflossad kanon: »ska så många anfalla en enda? — Ä' ni svenskar, ni, edra kallbräckta satar!»
Och dermed fattade han tag i smeden Filman, som stod närmast, skränande värst af alla, och kastade denne, ungefär som man kastar en vante, tvärs öfver den raglande skaran, hvilken dervid ryggade och tillkännagaf sin beundran för detta prof på kraft.
*
2. Jernbäraren.
»Du kom just i behaglig tid, Axelson,» sade Jäger till jätten, som helt lugn vecklade upp sin tobaksrulle och derur slet en väldig bit.
»Folket är rent af förbannadt,» svarade jätten, »när det råkat få för mycket i skallen. Det är inte första gången jag sett hur alla kasta sig på en enda, liksom bromsarne på en häst. Trefaldighetsnatten i fjol var jag vid Uggleviken och då såg jag en karl, som ensam slogs med en klunga af minst hundrade karlar, gesäller, sjömän och Gud vet icke hvad för slags folk. Utan mitt biträde hade den arma satan blifvit både plockad och skållad. Men låt oss gå in i kabyssen der, så få vi prata litet på qvällqvisten.»
Jätten, åtföljd af Jäger och Dahl, marscherade rakt på dörren med glasrutan, och alla tre slogo sig ned i en liten brunmålad pinnsoffa, hvilken, jemte några snyggare stolar och ett bord, utgjorde det lilla rummets hela möblering.
