Sida 153
Skattsökaren.
I min ungdom reste sig vid Mälarstranden och foten af Skinnarviksbergen å Södermalm i Stockholm ett mindre stenhus, omgifvet af en trädgårdstäppa. Huset, med blott en bottenvåning, räknade visserligen, att döma af de starka murarna, en hög ålder, men såg ut för att ännu kunna bära lika många år, ehuru förfallet, till följd af behöflig, men länge uteblifven reparation.
Huset egdes den tiden af en f. d. registrator i något af rikets kollegier vid namn Eldberg, gammal ungkarl och enstöring, som samlat pengar, dem han troget höll på, efter hvad det berättades.
Närmast sjön stod en liten paviljong af trä, synbarligen lika gammal som stenhuset och nästan nedrutten, men dess dörr och enda fönster hade, så långt man kunde minnas tillbaka, varit tillstängda och till yttermera visso några bräder spikade öfver det senare, så att intet menskligt öga kunde titta ditin. Ett gammalt rykte gick, att det spökade derinne, och ingen, icke ens registratorn sjelf, närmade sig detta ruckel utan att betrakta det med skygga blickar. Man hade ofta tillrådt registratorn att nedrifva rucklet, som genom sitt vanrykte gjorde både honom och grannarne obehag och icke inbragte det ringaste; men som han
