Sida 145
En gurmands sorgliga ändalykt.
Hjelten i denna berättelse var icke uppfödd i den vällefnad, som slutligen blef hans förderf; han var helt enkelt torparson, hade som gosse kommit till Stockholm och der ingått i snickarlära. Skicklig i sitt yrke och ordentlig i sitt lefnadssätt, blef han som gesäll mycket eftersökt af snickarmästare i hufvudstaden, men föredrog att arbeta för sig sjelf och hade öfverflöd på kunder. Han gifte sig med en rask och duglig qvinna, som var köksa med titel af kokerska på ett af Stockholms förnämsta utvärdshus; med ett ord, allt tycktes gå honom väl i händer. Dagligen ute på arbete, hemkom han först om aftonen, alltid med pengar på fickan. Hustrun var likaledes hela dagen borta i sitt kök på utvärdshuset och förde hvarje qväll med sig hem ett skrin, fullt med mat- och dryckesvaror, lemningar efter kalasmiddagar och supeer, så att någon utgift för lifsmedel inom det hushållet aldrig kom i fråga. Och denna fördel, så sällsynt i denna jämmerdalen, skulle dock slutligen bli till nackdel för vår snickare.
Han blef nämligen en riktig läckergom och föraktade snart den vanliga husmanskosten. Hans smak förfinades till den grad, att han ansåg hjerpen för intet mot rapphönan; tjäder och orre bevärdigade han knappast med en blick. Om oxstek var aldrig värdt att tala; han ansåg den för
