Sida 231
Kusin Betty.
I min ungdom umgicks jag hos ett kammarrättsråd D., hvilken vid min anställning i statens tjenst nyss blifvit enkling. Han var en pålitlig och genomluttrad skrif- och räkenskapskarl, men dervid stannade det. Att hvad man kallar läsa mellan raderna, det förstod han icke, än mindre hvad som låg öfver dem. Siffrorna och cirkulären, mutatis mutandis, var hela hans verld. I den rörde han sig och hade sin hela varelse, en hedersman för öfrigt, fast efter lineal, till punkt och pricka görande sina skyldigheter, men ingenting mer. Han hade blott en stolthet, som han också skröt med, den var att han aldrig behöft sandrak på sitt skrifbord, d. v. s. aldrig behöft radera ut en enda siffra i sina räkenskaper eller en enda siffra i sina cirkulär.
Kammarrättsrådet D., som jag kallade farbror, hade ett enda barn, Betty, en adertonårig »charmant flicka», såsom hon allmänt benämndes. Hon var vacker, välväxt, alltid glad, »valsade som en engel». Hela verlden ville valsa med Betty D. Också gafs det knappast någon större bal, der hon icke var med, och jag hörde en gång den store, för länge sedan döde balarrangören Torngren förklara, att utan Betty D. var det näppeligen värdt att ställa till en bal i Stockholm. Utom det att hon uttryckte sig ledigt och väl, egde hon något af de sällskapstalanger man får i pensionen: hon talade något franska och spelade något piano. Som hon efter sin mor ärft ett godt hjerta, föreföll hon mindre bortskämd än man kunnat vänta af en dansdocka par préférence.
Hon hade öfverflöd på tillbedjare och beundrare, men något allvarligt parti hördes icke af. Unga löjtnanter och sekreterare visste allt för väl, att kammarrättsrådet endast
